we lived our lives in black

Syns det.

Det känns som att jag håller på att förlora en av dom finaste. Allt kan bara vända så snabbt, och det känns så jävla fel så jävla fel. Det går bara inte att le. Och alla frågar ifall jag är sur eller ledsen och hur jag mår. Jag hatar den här veckan!

Jag älskar att vi båda är så envisa, att du alltid vill titta på svenska filmer som jag hatar, att du alltid vill sova innerst i sängen, att du retar mig för små saker, att du alltid vill hålla om min mage , dina söta sms som överraskar en, att du envisas med att hålla om mig när jag puttar bort dig när jag är ledsen eller arg, att du alltid vill sova tidigt men ändå lyssnar på mig när jag pratar till ett på natten, dina smilegropar som visas när du ler lite smått. 

om att skratta så att magen gör ont och benen är liksom inte gjorda för att stå upp längre. det gör ingenting att vi kommer försent till franska lektionen, vi gör det alltid ändå. det är därför jag tycker om dig så himla mycket.

idag är det exakt två veckor tills jag för första gången ska gå på ett stort svart otäckt okänt främmande flygplan. jag ska lämna sverige för ett land av regn, långa stränder, stora fält och små trånga pubar. i fem dagar ska jag sova i min systers rum och vi ska prata systerstrunt hela tiden.

Skulle vilja gosa i en varm famn just nu.

Känns tomt och fullt på samma gång.
Le Channie Le.

Nostalgi.

Blir galen snart.

 Arg och ledsen hälften av tiden, glad och lycklig resten av tiden. kul.