we lived our lives in black

vad hade jag på mig idag?
idag har jag varit hemma med en superförkyldning och ätit tusen mandariner och druckit hur mycket te som hellst. fast mest legat i soffan och velat dö.
sånna dagar är gjorda för raggsockar mjukisbyxor och stora stickade tjocktröjor. fast det är lite tråkigt så jag kanske gör ett typsikt modeblogg-outfit-det-här-hade-jag-på-mig-inlägg sen när jag blir frisk.

i min handväska
nollåtta köpte jag min första beyondretro tygpåse och sedan den dagen har jag använt den varje dag. min förra var hål i överallt som jag försökte laga med säkerhetsnålar innan jag köpte en ny.

i den finns alltid min Nikon D40. min andra hälft. det hemskaste jag vet är helvete vad jag skulle vilja fota precis just det där sen finns inte kameran i väskan.
sen har jag alltid saker som mobil, busskort, nycklar, plånbok, läppstift&läppsyl och längst nere i botten lyckas det alltid bli tvåhundra hårnålar och lika många toffsar ungefär som ligger intrasslade i mina ringar. när jag ska träna trycker jag ner träningskläder och vattenflaska. och sen finns det alltid något ciggpaket där i också.

vad är kärlek?
vad är kärlek egentligen? innan jag hade kännt sorg på riktigt trodde jag att jag visste hur det kändes -ensamheten, hålet i magen, känslan av att kunna stirra in i en vägg i en vecka och att vilja blunda för verkligheten. filmer som jag tidigare sett förstod jag nu för jag visste den där känslan. jag hade varit i den. jag visste inte alls hur sorg kändes innan. jag kunde bara föreställa mig. delvis var det ju som jag föreställt mig men det var bara så mycket mer allting.

jag tror jag vet vad kärlek är precis som jag gjorde med sorg. jag har aldrig varit kär så jag kommer fortsätta föreställa mig allt det fina tills kärleken slår mig en dag. någon sa mig en gång att om det känns som på film, då är det på riktigt. riktig kärlek. det är nog så

varför är det så gott att äta när det man egentligen borde göra är att sova?

Mina föräldrar
jag har aldrig förstått hur mina föräldrar klarade av att leva tillsammans i tretton år. de är rena motpolerna mot varandra. pappa är ekonomisk -mammas pengar bara försvinner, pappa moderat -mamma socialdemokrat, sen har de olika åsikter om precis allt känns det som. om mamma säger det ena säger pappa det andra och det är aldrig överens. det är inte så att de inte kan prata med varandra -de är inte ovänner någonstanns, de är bara så sanslöst olika.


långt lockigt hår, tighta byxor, skinnjacka, hur stor prilla som hellst under läppen och solglasögon. det var min pappa under åttiotalet när mamma för första gången såg honom. syskona Furberg var alltid busigast i hela Skellefteå. dom hade ständigt spring i benen och hittade alltid på nya rackartyg. trots att pappa inte alltid varit inne på rätt vägar har han ändå varit den ärliga och förståndiga. jag frågade vad mamma föll för hos honom och hon sa att hon alltid kände sig trygg med honom och att han hade så stört rolig humor.
det är faktiskt så. man känner sig alltid trygg när man är med pappa.
pappa kan vara väldigt snål ibland också och priotera lite fel saker sen älskar han att spela tv-spel och sommarkvällar när man kan grilla och ta en öl.
några av de finaste stunderna jag haft med pappa var när vi bodde i en liten trång lägenhet mitt i stan och det var tidig vår och så ofta som möjligt satt vi i solen och odlade fräknar med varsin valio-jordgubbs-youghurt i handen.
jag älskar att man bara kan vara med pappa. ord behövs liksom inte.
sen är våra äta-pizza-och-godis-framför-film-kvällar inte helt fel heller. man skrattar mycket när man är med pappa. hans humor är den bästa.


mamma och jag är fruktansvärt lika. vi uttrycker oss likadant och är precis likadana i hur vi t.ex. löser problem och sen är vi hur kramgoa och knäppa somhellst. ena dagen dansar vi till grease när vi lagar mat och andra dagen har vi djupa mor-och-dotter-samtal i timmar. min glömskhet har jag ärvt av mamma. man kan inte säga något dagen innan till henne och tro att hon ska komma ihåg det dagen efter för det gör hon inte. sen vill hon alltid hjälpa till och prioterar sina barn framför allt annat -framför sigsjälv tillochmed.
hon är superbra på att läsa människor och har nästan alltid rätt vilket kan vara så himla frustrerande ibland.
mamma älskar ostkrokar och somnar alltid framför någon dokumentär på TV:n. när hon skrattar hoppar hennes mage som jultomtens mage gör när han skrattar.
hennes sämsta egenskap måste vara att hon ibland är för snäll(vilket är en bra sämsta-egenskap) och att hon löser våra problem lite för ofta. när hon inte sträckläser böcker spelar hon klur-spel på datorn. hon snarkar jättehögt när hon sover också.

är glad glad glad glad glad idag

hatar våran familj ibland(eller alltid när det gäller mat) det är alltid samma: korv, pasta, vitt bröd, ketchup, senap, inga ägg, mjölk, smör, ost, gamla matlådor, ingen frukt, billys panpizza i frysen osv.
när jag flyttar hemifrån ska jag alltid ha fetaost, tonfisk, rocculasallad, nötter, cocosmjölk, curry, kanel, nudlar, vindruvor, clementiner, hemmagjorda safter som fläder och svartvinbärssaft, ägg, bönor, linser, spenat, honung, minimjölk, kyckling, morötter, knäckebröd, ingridienser så man kan baka bröd sen ska jag ha hur många tesorter som hellst: grönt, chai, hallon, kära, lavenel, jul, svart osv. jag ska ha lika många koppar att dricka dom i också.

insåg nyss att jag inte alls vet var min externa hårddisk är. den är borta. alla mina bilder. alla mina bilder är borta. helvete

örebro är inbäddat i ett stort tungt tjockt fluffigt jobbigt täcke inatt. allt det vita påminner mig om saker jag inte vill tänka på, får mig att känna sorg och saknad. allt det som var jul för mig, julkänslan, hur blir det nu? vart ska jag känna den? saknar ansvarslösheten och när det var så enkelt för alla förstod ju en och man fick tjugiotvå kramar per dag ungefär. hon sa till mig att barnet inomsig har vuxit och är inte lägre ett barn och att det faktiskt finns saker som är värt saknaden, saker som blivit bättre. hon kanske har rätt ändå. (fast är vi inte alla barn i hjärtat?)

igår var en-dag-utan-kamera-dag. drack två liter te, fikade med agnes i tre timmar, jobbade och lagade mat och pratade minnen med saga. om tre timmar och tio minuter åker Chan och jag till sthlm. fint

om att skratta så att magen gör ont och benen är liksom inte gjorda för att stå upp längre. det gör ingenting att vi kommer försent till franska lektionen, vi gör det alltid ändå. det är därför jag tycker om dig så himla mycket.

idag är det exakt två veckor tills jag för första gången ska gå på ett stort svart otäckt okänt främmande flygplan. jag ska lämna sverige för ett land av regn, långa stränder, stora fält och små trånga pubar. i fem dagar ska jag sova i min systers rum och vi ska prata systerstrunt hela tiden.