we lived our lives in black

örebro är inbäddat i ett stort tungt tjockt fluffigt jobbigt täcke inatt. allt det vita påminner mig om saker jag inte vill tänka på, får mig att känna sorg och saknad. allt det som var jul för mig, julkänslan, hur blir det nu? vart ska jag känna den? saknar ansvarslösheten och när det var så enkelt för alla förstod ju en och man fick tjugiotvå kramar per dag ungefär. hon sa till mig att barnet inomsig har vuxit och är inte lägre ett barn och att det faktiskt finns saker som är värt saknaden, saker som blivit bättre. hon kanske har rätt ändå. (fast är vi inte alla barn i hjärtat?)