we lived our lives in black

kärlek när den är som bäst utspelar den sig i drömmar och fantasier för kärlek i verkligheten blir aldrig så fin som man föreställt sig eller hoppats på. även fast jag vet att saker aldrig kommer bli som jag föreställt mig mellan oss och jag vet att den mest romantiska delen av vår relation redan har passerat. Vi kanske kan sena kvällar tillsammans i min dubbelsäng med sammanflätade fingrar och långa konversationer intill småtimmarna men annars så har nog det vackraste redan passerat, eller så är det det som ligger framför oss nu det vackraste av allt, tryggheten och alla du&jag helger. Som när vi såg varandra första gången, eller när vi pratade första gången själva bland 2000 tända stearinljus i en gräsbacke och båda var nervösa och fumlade med mobilerna, allt var så spännande och nytt. vi växlade telefonnummer och senare gick vi en nattpromenad i mörkret.

Även om jag vet att du och jag är något som är nästintill omöjligt, (en evighetsekvation som innehåller allt förmånga variabler och okända värden.) för jag vet att vi är allt förlika och att vi bor en evighet ifrån varandra så är det något som driver mig till att fortsätta. antingen är det dina fina ögon, sättet du ler. eller mitt första,andra,tredje eller sjätte intryck av dig. alla var lika vackra. Jag kommer ihåg min första tanke när jag såg dig. ''honom ska jag ha.''

Att jag saknar dig just ikväll lika mycket som jag saknade dig igår, eller iförrgår betyder att du satt ett märke i mig. blev som nylagt asfalt när jag såg dig som du obesvärat trampade runt lite i. och såna fotspår försvinner aldrig. kanske med tiden, när asfalten runt om slitits ut eller när man fyller upp hålen med nått nytt spännande. men det kommer nog att ta tid. om jag nu ens vill, att dina spår, ska slitas ut.

Jag säger inte att jag vet att du+jag ens kommer att ske, men i min dröm är det du och jag en självklarhet.