we lived our lives in black

fan. vi fuckade upp det ända som var vackert igen, vi som hade nått så bra nått så enkelt och kul. vi fuckade upp det, igen. något är det som klämmer till när vi nästan kommer varandra nära. när vi kommer in på varandras zon klämmer det till och det resulterar alltid i djupa komplicerade långa msn konversationer. varför kan det bara inte vara lika lätt som det var när jag gick på högstadiet. antingen var man kär eller inte, antingen ville man ses eller inte. det fanns bara två alternativ. nu finns det en miljon, för man vrider och vänder, vill dra isär och ha vissa delar av dem

det gör inte speciellt ont längre för jag har liksom tappat hoppet på att vi någonsin ska kunna våga ta steget och släppa in våra riktiga känslor i spelet