we lived our lives in black

fan. vi fuckade upp det ända som var vackert igen, vi som hade nått så bra nått så enkelt och kul. vi fuckade upp det, igen. något är det som klämmer till när vi nästan kommer varandra nära. när vi kommer in på varandras zon klämmer det till och det resulterar alltid i djupa komplicerade långa msn konversationer. varför kan det bara inte vara lika lätt som det var när jag gick på högstadiet. antingen var man kär eller inte, antingen ville man ses eller inte. det fanns bara två alternativ. nu finns det en miljon, för man vrider och vänder, vill dra isär och ha vissa delar av dem

det gör inte speciellt ont längre för jag har liksom tappat hoppet på att vi någonsin ska kunna våga ta steget och släppa in våra riktiga känslor i spelet

Igår vaknade jag brevid Stina, med en lätt huvudvärk efter gårkvällens bravader. Vi gick upp och åt äckligt god frukost. hårtbröd med philadelphia, ägg och sallad + en skål fil med musli och honung.

runt två åkte vi upp på stan för en fika med finaste bella

stina var söt

alla var slitna, trötta och panka. jag drack en cola zero

jag hade inte träffat Bella på alldeles förlång tid

channie kom förbi så vi gick till Saigon och åt vår favorit

testade något nytt för en gångs skull. räkchips

sen sa vi hejdå till Stina och Bella och trippade vidare till fina Clara som channie hade glömt sin jacka hos på lördags kvällen

vi satt i hennes galet fina och mysiga växthus med kaffe, saffransskorpor och godis

runt sju gick jag och Channie hem till henne

det var så fint överallt


väl hemma hos Channie satte vi oss på en bänk med vårt godis och skrev löften.

jag tog tjugo i nio bussen hem



Innan jag somnade bäddade jag med två täcken och tre kuddar. kände mig inte hälften så ensam längre då.
jag börjar komma tillbaka till verkligheten och börjar acceptera men det känns fortfarande så konstigt.

det gör ont, kan det inte bara sluta göra ont NU. vill inte orkar inte detta. vill inte ha det här nu varför? allt var som förbesämt, jag är förvirrad förvirden ledsen svartsjuk besviken känner mig blåst.  men egentligen gjorde du helt rätt, du var ärlig du sa till, du lät det inte gå längre, du är verkligen den jag trodde du var du är helt underbar och jag tror det var det jag kände när jag såg dig den kvällen därför föll jag som ett tungt träd ner på marken handlöst för jag trodde du var den rätta, för du var så otroligt vacker, för du var helt perfekt för du var du. tack tack för allt du är underbar. du förtjänar det bästa.

när du sa när jag märkte vad du skulle säga var det som någon hällde ett glas isvatten över mig smärtan sköljde ígenom mig som en hård våg som träffade exakt de rätta punkterna sen kom isbitarna sist och brände som eldklot i mina ögon. smärtan i bröstet brevid bakom och omkring hjärtat kom senare, kom imorse, jag insåg att det faktiskt var sant du hade sagt det allt var trasigt

idag har vi fikat med en kär vän druckit chai latte köpt way out west saker och rökt ur en fransk ballkong. Channie har ätit nudlar. nu sover hon. snart ska vi packa resväskan och lyssna ännu mer på vår wayoutwest-spellista. tio över nio går tåget imorgon. fint.

tågbiljetter mot göteborg -check! imorgon: way out west biljetter -check!

det är fruktansvärt ojämt men jag bryr mig inte, det är typ det bästa jag gjort. behöver inte fixa håret varje morgon, behöver inte 1 kg shampoo för att tvätta håret och det tar inte 2 timmar för det att torka. underbart!